Såg som sagt "I taket lyser stjärnorna" på bio idag med Sandra och Kim.
Självklart visste man ju redan när man gick till bion att detta var en sorgsen film baserad på ett viktigt ämne. Några gånger fick man tårar i ögonen men den hade även sina ljusa punkter då man inte kunde låta bli att le. Dock tyckte jag filmen var lite väl seg ibland.
Det är nog första gången jag ser en film efter att ha läst boken först som den är baserad på så det var nog därför som reagerade på skillnaderna. Även om det var längesedan jag läste boken så tycker jag att de beskrev en del saker på ett annat sätt. Kanske är det saker som är svårare att visa i en film eller så kanske man brukar ändra mycket? Det kan jag inte uttala mig om.
Sen att tjejerna är 13-14 år gammla och trots det festar väldigt mycket, super väldigt mycket och har sex tycker jag är dumt. Kanske gör dem det för att de inte mår bra men det är ändå väldigt ungt..
Att filmen tar upp ett viktigt ämne tycker jag är jätte bra.. Jag tror att många kan känna igen sig lite i på ett eller annat sätt. Kanske man har/ haft en sjuk familjemedlem eller så kanske man känner någon som har en sjuk familjemedlem?
Filmen bjuder på tvära och känslomässga kast mellan glädje, sorg, hopp och förtvivlan, humor och allvar. Och ena minuten har man ett leende på läpparna för att i nästa känna sig nära tårana.
Jag rekomenderar absolut filmen
Jag vet att jag inte skriver så bra just nu men jag är väldigt trött och ska nog sova nu.
Jenna är fjorton år och borde bara behöva oroa sig för brösten som aldrig växer, varför hon inte är lika populär som Ullis-Knullis och hur hon ska få Sakke snygg snygg snygg att bli kär i henne, eller åtminstone upptäcka att hon finns. Men hemma hos Jenna finns en jobbig mormor och en älskad cancersjuk mamma. Och i Jennas ficka ligger en bortglömd dikt: Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
I taket lyser stjärnorna är baserad på Johanna Thydells bok som 2003 belönades med Augustpriset och som sålts i över 100 000 exemplar i Sverige